Kattmynta

Beskrivning - Kattmynta är en flerårig, hårig, grågrön ört med aromatisk doft och vitaktiga blommor. Stjälkarna är upprätta, vanligen greniga och kan bli upp till meterhöga, men är oftast betydligt lägre. Bladen är utdraget hjärtlika med tandad bladkant.

Kattmynta blommar i juli-augusti. Blommorna sitter samlade i täta, axlika blomställningar i toppen av stjälken, men även i grenspetsarna. Fodret har femton nerver och fem likstora likstora flikar. Kronan är tvåläppig och vit med röda fläckar på underläppen.


Kattmynta kan knappast förväxlas med andra arter. De övriga arterna i släktet nepetor (Nepeta) som kan påträffats i Sverige har blå blommor.

Utbredning - Kattmynta är mycket sällsynt. Den förekommer endast på några få platser i södra Sverige, och har nästan försvunnit ur den svenska floran. Förr var arten mer spridd och påträffades vid gårdar och annan kulturmark från Skåne till Västerbotten.

Ursprungligen hör den hemma i sydöstra Europa och Främre Asien, men man tror att den kom till Sverige redan under medeltiden. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

 

Användning - Kattmynta har förr använts som medicinalväxt. Enligt Retzius (1806) gned man bikupor med örten för att locka bisvärmar att sätta sig.

 

Etymologi - Artnamnet cataria kommer av latinets catus (hankatt), namnet syftar, liksom det svenska namnet, på att dess doft lockar katter. Andra växter som är kända för att dra till sig katter är till exempel Läkevänderot (Valeriana officinalis).

Läkevänderot

Beskrivning - Läkevänderot är en kal, flerårig ört med halvmeterhöga, upprätta stjälkar. Den har en kort kraftig jordstam men bildar inga utlöpare från basen av stjälken.

Alla blad är parbladiga med mellan sex och tio, smala, grovtandade småblad, ändfliken är ungefär lika stor som de andra småbladen. Läkevänderot blommar i juli-augusti, blommorna är omkring tre millimeter och frukten är ungefär lika lång när den är mogen.

 

Läkevänderot är mycket lik arten flädervänderot (V. sambucifolia), den senare skiljs genom större, omkring fem millimeter långa, blommor och blad som har färre bladpar och en ändflik som ofta är större och bredare än sidosmåbladen.

Dessutom bildar flädervänderot ovanjordiska eller underjordiska utlöpare mot slutet av växtsäsongen. De två arterna utgör dock ett komplex där man inte alltid kan dra skarpa artgränser och där vissa exemplar kan vara svåra att artbestämma, de kan också korsa sig och bilda hybrider.

Utbredning - Läkevänderot är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige. Den växer på fuktig mark, i fuktängar, diken och skogsbryn. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum år 1658, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).

Användning - Läkevänderot har använts bland annat mot olika nervsjukdomar. Hoffberg (1792) konstaterar att den "beröms i Fallandesot, långsam hufwudwärk och nerfsjuka".

Dess starka lukt är omtyckt av katter, liksom lukten hos kattmynta (Nepeta cataria). Enligt Retzius är också råttor attraherade av doften och han skriver att den "skall ock behaga Rottor, och nyttjas derföre af Rottefångare i luder". Då man förr inte särskilde läkevänderot och flädervänderot (V. sambucifolia) kan man anta att båda arterna användes på samma sätt.

 

Etymologi -  Artnamnet officinalis kommer av latinets officina (verkstad, apotek) och syftar på artens användning som läkeväxt - Källa

Kattmynta är fridlyst i Sverige - källa